Jag vill bara att alla ska veta att det jag skriver här på bloggen är 100% sant, jag skriver allt detta för att jag har hållt inne allt som har med mitt liv och göra i 4 år. 

Denna blogg är till för att jag ska kunna få ut mina känslor samt min passion för skrivande och låta resten av världen veta hur det är att vara 12 år och utan mor i slutet, denna blogg kommer dock inte bara handla om min mors död utan mycket mycket mer!

Bloggen kommer till exempel att handla om socialen, vänner, hormoner och misstag som man helst aldrig skulle ha gjort.

BYE!

Jag låg och sov i min säng, jag vaknade utav att min styvfar pratade med min yngre syster.

Jag hörde inte allt de pratade om men jag kommer aldrig glömma det sista han sa.

''Läkarna säger att mamma inte kommer att klara så mycket mer, det finns ingenting de kan göra längre.

Vi har alla kommit överens om att stänga av apparaten som håller henne vid liv, är det okej för dig? för hon klarar inte det längre.''

Jag ville bara skrika och gråta av förtvivlan, men jag kunde inte göra något åt saken. 

Jag råkade somna om efter någon minut.

När jag senare vaknar så hann jag bara precis gå på toaletten innan min moster ropade på mig, hon satt på en stol bredvid min mor.

Hon frågade om jag visste vad de skulle göra, jag svarade snabbt ja. För jag ville inte prata om det, jag var iskall.

Min moster frågade sen direkt om jag ville sitta ner och hålla mors hand, jag sa ja.

Precis när jag satt mig ner och tog hennes hand så tog det två sekunder, sedan slutade mor andas.

Det var som att så fort mor fick hålla ett av sina barn händer så fann hon frid.

Jag visste inte vad jag skulle göra utav chocken, jag bara satt där och kramade hennes hand... vägrade släppa.

När jag väl inser vad det egentligen är som har hänt så började jag gråta, jag grät och skrek och bad henne att komma tillbaka. 

Sa att jag älskade henne. 

Min mormor hjälpte mig sedan bort från stolen och ut i köket. 

När jag tittade bort mot sängen såg bara min mors livlösa kropp i sjukhussängen.

Jag grät och grät och rökte ciggarett efter ciggarett, funderandes.

Vart tar jag vägen nu?.

Hej! förlåt för att jag inte har varit speciellt aktiv under flera månader, det har varit ganska mycket med skola och så vidare. 

För nästan fyra år sen så var min mor extremt sjuk i cancer, då jag fyllt tolv år. 

Vintern år 2010 kommer jag att minnas för alltid. 

Min mor låg i en sjukhussäng hemma i vår lägenhet, hon hade så ont överallt och hon sov den mesta tiden.

När min mor såg snön utanför fönstret från vardagsrummet så ville hon ut, hon ville verkligen ut och leka i snön med sin egen far och sina tre barn.

Men eftersom att hon var så sjuk som hon var kunde hon inte gå ut i kylan, det var för kallt för henne och hon kunde inte gå själv. 

Min mor tjatade och tjatade om att få komma ut i snön.

Till slut så gav vi med oss och min morfar åkte hela vägen hem för att hämta en stor tjock overall som skulle skydda henne mot kylan, den var stor, tjock och orangefärgad. 

Min morfar hade denna overall för att han var byggarbetare och behövde en sån för att inte frysa under vintern.

Min morfar, min morbror och min styvfar hjälpte henne att ta på sig den eftersom att min mor hade för onte för att kunna röra sig själv. 

När de väl hade fått på min mor overallen så såg hon ut som en stor,tjock stoppskylt, det var ganska kul att se henne i den men jag kunde inte skratta.

Min styvfar hjälpte min mor att sätta sig i en rullstol precis utanför porten för hon kunde ju inte gå.

Alla var ute med henne, förutom jag.

Jag satt och iaktog min vackra sjuka mor genom köksfönstret när mina småsystrar kastade snöbollar på henne.

Hon var så lycklig.

Hon hade äntligen kommit ut i snön.

Jag kände mig hemsk, hemsk och elak för att jag inte var därute i snön med henne. Men jag kunde inte.

Jag visste att så fort jag skulle se henne le utav snön så skulle jag börja gråta, för jag visste vad som komma skulle.

jag hade aldrig sett henne så glad.

När de senare kom in efter allt lekandet så var hela mor full med snö, jag log och skrattade lite tyst en kort sekund.

Sedan gick jag in i sovrummet som jag och mina systrar delade och låg och grät, jag grät för att jag inte kunde göra någonting åt hennes sjukdom, att jag inte kunde vara med henne mer.

Men jag kunde inte klara av att se henne vara så glad när hon var så sjuk.

När jag hade gråtit färdigt så gick jag ut i vardasrummet igen för att se om jag kunde prata med mor en stund, men hon hade somnat.

Jag frågade min styvfar om hon hade sovit länge men hon hade somnat direkt efter att hon lade sig i sjukhussängen igen, hon var utmattad efter snön.

Jag satte mig i fotöljen bredvid hennes säng och väntade på att hon skulle vakna.

Det tog ett bra tag.

Hon sov länge.

Detta är ett utav de få minnen jag kommer ihåg från min mor.

jag kommer aldrig glömma hennes leende ute i snön med min familj.

Detta var en bild att minnas.

ja, jag vet inte vart jag ska börja riktigt. moderlös och ensam mentalt, det är vad jag är. 

det är inte många i detta samhälle idag som kan acceptera sådana som jag, skygg, ledsamma och smärtamma ansiktsuttryck. 

rent ut sagt en ensamvarg som har varit med om mycket.

i mitt fall handlar det inte om droger eller rivalitet mellan vänner eller fiender, nej, mitt fall handlar om psykisk nedbrytning av att ta hand om mer än vad jag klarar av.

min hjärna har på något sätt stängt av känslor, så kallade vänner och ibland, tyvärr familj. 

jag har sett min egen mor dö, samtidigt som jag höll hennes hand.

det är smärta.

under tiden som min mor levde hade jag och mina två yngre systrar ett någorlunda bra liv men,

även det bästa kan vara det värsta.

så efter att min mor dog så kände jag mig förvirrad, övergiven och rädd. speciellt rädd, rädd för vad komma skulle.

vart skulle jag o mina syskon ta vägen? kommer det att bli ett bättre eller sämre liv? kommer mina systrar att må bra?

jag hade jämt och ständigt alla dessa frågor och tankar i huvudet, och nu tre år senare, kan jag fortfarande ha dem.

de får mig att må dåligt, dessa tankar.

att folk runt omkring mig som har varit mina vänner i åratal inte förstår, får mig att må ännu sämre.

jag var förvirrad av dessa tankar.

MEN. mest av allt, kände jag mig övergiven. det gör jag fortfarande.

även om det känns som att hon är med mig hela tiden så känner jag mig övergiven.

 men det är ingen annan som vet, förutom Jag och Min pojkvän. 

nu tre år senare vill jag dela med mig av alltihop.