Jag låg och sov i min säng, jag vaknade utav att min styvfar pratade med min yngre syster.

Jag hörde inte allt de pratade om men jag kommer aldrig glömma det sista han sa.

''Läkarna säger att mamma inte kommer att klara så mycket mer, det finns ingenting de kan göra längre.

Vi har alla kommit överens om att stänga av apparaten som håller henne vid liv, är det okej för dig? för hon klarar inte det längre.''

Jag ville bara skrika och gråta av förtvivlan, men jag kunde inte göra något åt saken. 

Jag råkade somna om efter någon minut.

När jag senare vaknar så hann jag bara precis gå på toaletten innan min moster ropade på mig, hon satt på en stol bredvid min mor.

Hon frågade om jag visste vad de skulle göra, jag svarade snabbt ja. För jag ville inte prata om det, jag var iskall.

Min moster frågade sen direkt om jag ville sitta ner och hålla mors hand, jag sa ja.

Precis när jag satt mig ner och tog hennes hand så tog det två sekunder, sedan slutade mor andas.

Det var som att så fort mor fick hålla ett av sina barn händer så fann hon frid.

Jag visste inte vad jag skulle göra utav chocken, jag bara satt där och kramade hennes hand... vägrade släppa.

När jag väl inser vad det egentligen är som har hänt så började jag gråta, jag grät och skrek och bad henne att komma tillbaka. 

Sa att jag älskade henne. 

Min mormor hjälpte mig sedan bort från stolen och ut i köket. 

När jag tittade bort mot sängen såg bara min mors livlösa kropp i sjukhussängen.

Jag grät och grät och rökte ciggarett efter ciggarett, funderandes.

Vart tar jag vägen nu?.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill bara att alla ska veta att det jag skriver här på bloggen är 100% sant, jag skriver allt detta för att jag har hållt inne allt som har med mitt liv och göra i 4 år.  Denna blogg är till för att jag ska kunna få ut mina känslor samt min pas...

Hej! förlåt för att jag inte har varit speciellt aktiv under flera månader, det har varit ganska mycket med skola och så vidare.    För nästan fyra år sen så var min mor extremt sjuk i cancer, då jag fyllt tolv år.  Vintern år 2010 kommer jag a...

ja, jag vet inte vart jag ska börja riktigt. moderlös och ensam mentalt, det är vad jag är.  det är inte många i detta samhälle idag som kan acceptera sådana som jag, skygg, ledsamma och smärtamma ansiktsuttryck.  rent ut sagt en ensamvarg som ha...