ja, jag vet inte vart jag ska börja riktigt. moderlös och ensam mentalt, det är vad jag är. 

det är inte många i detta samhälle idag som kan acceptera sådana som jag, skygg, ledsamma och smärtamma ansiktsuttryck. 

rent ut sagt en ensamvarg som har varit med om mycket.

i mitt fall handlar det inte om droger eller rivalitet mellan vänner eller fiender, nej, mitt fall handlar om psykisk nedbrytning av att ta hand om mer än vad jag klarar av.

min hjärna har på något sätt stängt av känslor, så kallade vänner och ibland, tyvärr familj. 

jag har sett min egen mor dö, samtidigt som jag höll hennes hand.

det är smärta.

under tiden som min mor levde hade jag och mina två yngre systrar ett någorlunda bra liv men,

även det bästa kan vara det värsta.

så efter att min mor dog så kände jag mig förvirrad, övergiven och rädd. speciellt rädd, rädd för vad komma skulle.

vart skulle jag o mina syskon ta vägen? kommer det att bli ett bättre eller sämre liv? kommer mina systrar att må bra?

jag hade jämt och ständigt alla dessa frågor och tankar i huvudet, och nu tre år senare, kan jag fortfarande ha dem.

de får mig att må dåligt, dessa tankar.

att folk runt omkring mig som har varit mina vänner i åratal inte förstår, får mig att må ännu sämre.

jag var förvirrad av dessa tankar.

MEN. mest av allt, kände jag mig övergiven. det gör jag fortfarande.

även om det känns som att hon är med mig hela tiden så känner jag mig övergiven.

 men det är ingen annan som vet, förutom Jag och Min pojkvän. 

nu tre år senare vill jag dela med mig av alltihop.