Hej! förlåt för att jag inte har varit speciellt aktiv under flera månader, det har varit ganska mycket med skola och så vidare. 

För nästan fyra år sen så var min mor extremt sjuk i cancer, då jag fyllt tolv år. 

Vintern år 2010 kommer jag att minnas för alltid. 

Min mor låg i en sjukhussäng hemma i vår lägenhet, hon hade så ont överallt och hon sov den mesta tiden.

När min mor såg snön utanför fönstret från vardagsrummet så ville hon ut, hon ville verkligen ut och leka i snön med sin egen far och sina tre barn.

Men eftersom att hon var så sjuk som hon var kunde hon inte gå ut i kylan, det var för kallt för henne och hon kunde inte gå själv. 

Min mor tjatade och tjatade om att få komma ut i snön.

Till slut så gav vi med oss och min morfar åkte hela vägen hem för att hämta en stor tjock overall som skulle skydda henne mot kylan, den var stor, tjock och orangefärgad. 

Min morfar hade denna overall för att han var byggarbetare och behövde en sån för att inte frysa under vintern.

Min morfar, min morbror och min styvfar hjälpte henne att ta på sig den eftersom att min mor hade för onte för att kunna röra sig själv. 

När de väl hade fått på min mor overallen så såg hon ut som en stor,tjock stoppskylt, det var ganska kul att se henne i den men jag kunde inte skratta.

Min styvfar hjälpte min mor att sätta sig i en rullstol precis utanför porten för hon kunde ju inte gå.

Alla var ute med henne, förutom jag.

Jag satt och iaktog min vackra sjuka mor genom köksfönstret när mina småsystrar kastade snöbollar på henne.

Hon var så lycklig.

Hon hade äntligen kommit ut i snön.

Jag kände mig hemsk, hemsk och elak för att jag inte var därute i snön med henne. Men jag kunde inte.

Jag visste att så fort jag skulle se henne le utav snön så skulle jag börja gråta, för jag visste vad som komma skulle.

jag hade aldrig sett henne så glad.

När de senare kom in efter allt lekandet så var hela mor full med snö, jag log och skrattade lite tyst en kort sekund.

Sedan gick jag in i sovrummet som jag och mina systrar delade och låg och grät, jag grät för att jag inte kunde göra någonting åt hennes sjukdom, att jag inte kunde vara med henne mer.

Men jag kunde inte klara av att se henne vara så glad när hon var så sjuk.

När jag hade gråtit färdigt så gick jag ut i vardasrummet igen för att se om jag kunde prata med mor en stund, men hon hade somnat.

Jag frågade min styvfar om hon hade sovit länge men hon hade somnat direkt efter att hon lade sig i sjukhussängen igen, hon var utmattad efter snön.

Jag satte mig i fotöljen bredvid hennes säng och väntade på att hon skulle vakna.

Det tog ett bra tag.

Hon sov länge.

Detta är ett utav de få minnen jag kommer ihåg från min mor.

jag kommer aldrig glömma hennes leende ute i snön med min familj.

Detta var en bild att minnas.