Jag låg och sov i min säng, jag vaknade utav att min styvfar pratade med min yngre syster.

Jag hörde inte allt de pratade om men jag kommer aldrig glömma det sista han sa.

''Läkarna säger att mamma inte kommer att klara så mycket mer, det finns ingenting de kan göra längre.

Vi har alla kommit överens om att stänga av apparaten som håller henne vid liv, är det okej för dig? för hon klarar inte det längre.''

Jag ville bara skrika och gråta av förtvivlan, men jag kunde inte göra något åt saken. 

Jag råkade somna om efter någon minut.

När jag senare vaknar så hann jag bara precis gå på toaletten innan min moster ropade på mig, hon satt på en stol bredvid min mor.

Hon frågade om jag visste vad de skulle göra, jag svarade snabbt ja. För jag ville inte prata om det, jag var iskall.

Min moster frågade sen direkt om jag ville sitta ner och hålla mors hand, jag sa ja.

Precis när jag satt mig ner och tog hennes hand så tog det två sekunder, sedan slutade mor andas.

Det var som att så fort mor fick hålla ett av sina barn händer så fann hon frid.

Jag visste inte vad jag skulle göra utav chocken, jag bara satt där och kramade hennes hand... vägrade släppa.

När jag väl inser vad det egentligen är som har hänt så började jag gråta, jag grät och skrek och bad henne att komma tillbaka. 

Sa att jag älskade henne. 

Min mormor hjälpte mig sedan bort från stolen och ut i köket. 

När jag tittade bort mot sängen såg bara min mors livlösa kropp i sjukhussängen.

Jag grät och grät och rökte ciggarett efter ciggarett, funderandes.

Vart tar jag vägen nu?.